För 30 år sedan, 1991, var arbetslösheten 3,3 procent och då hade den ändå ökat ganska mycket – från 1,9 procent 1990. Sen fortsatte den att stiga under 90-talskrisen och var mycket hög under stora delar av decenniet, 1997 var den som högst med 10,4 procent. Lågkonjunkturen i början på 00-talet och finanskrisen 2008/09 syns också tydligt i arbetslöshetsstatistiken. Därefter sjönk arbetslösheten och nästa puckel kom i samband med pandemin 2020, men redan året innan såg man en konjunkturavmattning och att arbetslösheten började öka. Under 2021 planade arbetslösheten ut. Det finns olika typer av arbetslöshet, Coronakrisen skapade konjunkturarbetslöshet – efterfrågan på varor och tjänster sjönk och företagen fick minska sin personalstyrka. Friktionsarbetslöshet är en annan typ, som är kortsiktig och beror på matchningsproblem, och så finns strukturarbetslöshet som är mer långvarig och som beror på obalans mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft.

Arbetsgivare är skyldiga att meddela Arbetsförmedlingen när minst 5 av deras medarbetare i ett län riskerar att sägas upp på grund av arbetsbrist. Pandemin skakade om ekonomin rejält och varslen ökade explosionsartat – med 137 procent under 2020. Men alla 123 500 som varslades blev inte uppsagda, i 59 procent av fallen ledde varslet till att anställningen avslutades. Det är inte heller alla som sägs upp som blir arbetslösa. Krisåret 2009 varslades 104 000 personer och av dem var det 59 procent som blev arbetslösa någon gång inom 9 månader. Uppföljningen av 2020 års varsel visar inte fullt så höga nivåer, där låg andelen som blev arbetslösa på 52 procent.

2021 var det i snitt 7,8 procents arbetslöshet i Sverige och den varierade stort inom landet. Den högsta arbetslösheten hade Gävleborgs län med 11,0 procent och jämfört med Norrbotten, som hade lägst, skiljde det 6,7 procentenheter. Gävleborgs höga arbetslöshet har enligt Arbetsförmedlingen flera orsaker. Näringsstrukturen i Gävleborg består av en relativt stor industri och liten privat tjänstesektor och under finanskrisen 2008 drabbades industrin hårt vilket ledde till många nya arbetslösa. I dag går många av industriföretagen bra men de driver inte en sysselsättningsutveckling. Gävleborg har också relativt låg andel ingångsjobb och låg utbildningsnivå i kombination med en relativt stor andel nyanlända. Norrbottens län har haft högkonjunktur trots krisen, till exempel har gruvnäringen gått bra och det finns en större efterfrågan på arbetskraft. Bland kvinnorna var arbetslösheten högst i Gävleborgs län och lägst i Norrbottens län, och andelen arbetslösa män var högst i Örebro län och lägst i Jönköpings län.

Stor skillnad mellan storstäderna.

Skillnaden i arbetslöshet är också stor mellan de tre storstadskommunerna. Enligt Arbetsförmedlingen ökade arbetslösheten i alla län under 2020 men den största procentuella ökningen skedde i storstadsregionerna kring Stockholm och Göteborg. Enligt SCB:s statistik hade Malmö en arbetslöshet på 11,7 procent 2021, Göteborg 9,4 procent och Stockholm 6,7 procent. Störst skillnad i arbetslösheten för kvinnor var det mellan Stockholm och Malmö.

För kort utbildning är en av de största orsakerna till arbetslöshet, och att komma till rätta med det är en av de viktigaste nycklarna för att minska arbetslösheten. Bland dem med förgymnasial utbildning var arbetslösheten 28,4 procent år 2021, vilket är mer än 8 gånger högre än för dem med minst 3 års eftergymnasial utbildning. Samtidigt som arbetslösheten är hög finns det lediga jobb men de som är arbetslösa har inte den kompetens som arbetsgivarna efterfrågar, det som man brukar prata om som en missmatch. De med utbildning är också koncentrerade till vissa områden. Ungefär tre av tio i befolkningen 25-64 år är högutbildade och de bor oftast i storstadskommuner och residensstäder. I till exempel nio av Stockholms kommuner har en tredjedel eller mer minst treårig eftergymnasial utbildning.

2021 var i snitt 636 000 inskrivna på Arbetsförmedlingen, en minskning med 28 000 jämfört med 2020. I början av sin arbetslöshet ingår man oftast i gruppen Öppet arbetslösa och eftersom det var många nya arbetslösa i början på pandemin var det den gruppen som ökade mest. Det var också den gruppen som minskade när arbetsmarknaden tog fart igen, från 38 till 31 procent av de inskrivna, vilket visar att många var arbetslösa en kort period. Samtidigt har andelen i program ökat, från 28 till 33 procent, och det visar i sin tur att fler behöver mer hjälp och insatser, och att fler är arbetslösa längre tider. Och här är också en del av tudelningen – den mellan dem som är arbetslösa kort tid och dem som fastnar i långtidsarbetslöshet.

Många arbetslösa har en svag position på arbetsmarknaden. De har betydligt svårare att komma i sysselsättning jämfört med andra på arbetsmarknaden och de utgör majoriteten av de långtidsarbetslösa. De som enligt Arbetsförmedlingen har en svag konkurrensförmåga är de som

• har högst förgymnasial utbildning
• är födda utanför Europa
• har funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga
• är äldre, 55–64 år

Av de i snitt 409 000 arbetslösa (16–64 år) som var inskrivna påArbetsförmedlingen 2021 var det 294 000, 72 procent, som hade svag konkurrensförmåga och det är en ökning med tre procentenheter sedan 2020. Ungefär 7 av 10 ingick därmed i en eller flera av de ovanstående kategorierna och 3 av 10 hade en starkare ställning som arbetssökande. De fyra grupperna innehåller dubbelräkningar av individer eftersom en och samma individ kan ingå i flera delgrupper. 2021 var det 2 000 som ingick i alla fyra grupper. Antalet som ingick i tre grupper var 20 000, två grupper 113 000 och en grupp 158 000. Den vanligaste kombinationen var utomeuropeiskt född med högst förgymnasial utbildning. Chansen för de med svag konkurrensförmåga att få ett jobb är mindre än för andra arbetslösa och under pandemin har de som redan hade en svag position fått det ännu svårare i konkurrensen om jobben. Och risken för att tiden i arbetslöshet blir lång är större, nästan 9 av 10 av de som varit arbetslösa längre än 2 år tillhör en eller flera grupper med sämre konkurrensförmåga.

Pandemiåret 2020 ökade antalet arbetslösa i alla grupper med svag konkurrensförmåga. Störst var i ökningen i gruppen Äldre, 55-64 år, den ökade med 23 procent mellan 2019 och 2020 och det är den enda gruppen som har fortsatt att öka under 2021. De övriga grupperna har alla minskat men för grupperna med högst förgymnasial utbildning och utomeuropeiskt födda är nivåerna inte tillbaka på de nivåer som var innan pandemin. Tidigare kriser har visat att det behövs en längre tid med god konjunktur för att arbetslösheten ska minska i grupperna med svag konkurrensförmåga.

Enligt statistik från SCB var den genomsnittliga arbetslöshetstiden 40 veckor 2021 och männen var arbetslösa i snitt 5 veckor längre än kvinnorna. Bland de äldre var arbetslösheten hela 64 veckor. De äldre arbetslösa (55+) som är inskrivna på Arbetsförmedlingen räknas också till dem med svag konkurrensförmåga. Att äldre har det tuffare kan bland annat bero på att de inte har den kompetens som efterfrågas men det kan också handla om åldersdiskriminering. Ungdomarna var i snitt arbetslösa i 11 veckor. Ungdomar som saknar fullständig gymnasieutbildning löper enligt Arbetsförmedlingen ofta en högre risk att bli långtidsarbetslösa på grund av de utbildningskrav som finns på arbetsmarknaden.

Långtidsarbetslösheten har ökat i alla grupper under pandemin. Av de arbetslösa som har endast förgymnasial utbildning var 55 procent långtidsarbetslösa (längre än 6 månader) 2021. För dem som har en minst 3-årig eftergymnasial utbildning är andelen 43 procent. Långtidsarbetslösheten är högst bland arbetslösa kvinnor med förgymnasial utbildning och lägst bland arbetslösa kvinnor med en kortare eftergymnasial utbildning. De gymnasieutbildade har alltså både lägre och kortare arbetslöshet. Och i och med att de med kort utbildning hade en ansträngd situation på arbetsmarknaden redan innan pandemin kommer deras situation att bli ännu tuffare. Arbetsförmedlingen har också konstaterat att långtidsarbetslösheten har permanentats på en hög nivå efter finanskrisen 2008.

I SCB:s senaste undersökning av levnadsförhållanden från 2020 svarade 15 procent av befolkningen 16–74 år ja på frågan ”Är du orolig för att du ska bli arbetslös?”. Det är en ökning jämfört 2016/17, då det var 11 procent. Under finanskrisåren 2008/09 var det en ännu högre andel som kände oro. Bland dem som hade en förgymnasial utbildning var det under 2020 mer än dubbelt så hög andel oroliga än bland dem som hade en längre eftergymnasial utbildning. Jämför man anställda och företagare så var 15 procent av de anställda och 13 procent av företagarna oroliga för att bli arbetslösa och det var framför allt bland företagarna som andelen ökade under pandemiåret. De som hade ett arbetaryrke var mer oroliga än tjänstemän – 19 procent jämfört med 11. Och det är tydligt att disponibel inkomst spelar stor roll för om man är orolig för arbetslöshet eller inte – nästan 3 av 10 av dem med lägsta inkomsterna kände oro, jämfört med knappt 1 av 10 bland dem med de högsta inkomsterna. När man är arbetslös är oron för ekonomin betydligt vanligare. I hela befolkningen 16–74 år var det 21 procent som oroade sig för hushållets ekonomi medan det bland dem som var arbetslösa var 59 procent som var oroliga. Och den andelen har ökat mellan undersökningarna 2016/17 och 2020, med 3 procentenheter för hela befolkningen och med 10 procentenheter för de arbetslösa. Undersökningen av levnadsförhållanden visade också att arbetslösa kände sig mer ensamma än andra. 19 procent av de arbetslösa hade känt sig ensamma hela tiden eller för det mesta under de senaste 4 veckorna och 10 procent hade känt sig ensamma hela tiden. Bland dem som hade ett arbete var motsvarande andelar 3 och 1 procent. Hälften av de arbetslösa, 49 procent, hade besvär av ängslan, oro eller ångest, vilket är nästan dubbelt så hög andel som för dem med ett arbete, bland dem var det 25 procent som hade den typen av besvär.